Sveriges Radio все тексты (слова) песен, переводы, видео, клипы

Makt som sjukdom är ett återkommande tema i alla Fromms böcker. Ta den diskussion som uppstått kring Anders Behring Breivik. Först får han diagnosen ”paranoid schizofreni” – ett psykotiskt tillstånd – sedan friskförklaras han. Att i detta fall kritisera psykiatrins anspråk på vetenskaplighet ter sig en aning överflödigt när den så till den milda grad dragit ner byxorna på sig själv. Men vad är det som gör att vi så gärna säger: ”han är ju sjuk i huvet”? En frommsk analys intresserar sig mindre för mördarens motiv och verklighetsuppfattning. Det sjuka finns i det uppenbara: i våldet, i maktlystnaden. Genom att ta makten över andra människors liv, uppgår Breivik i något större än han själv. Makten lindrar för stunden, men är också ett övergående rus. Här uppenbaras en radikalt annorlunda syn på makt än den som idag präglar samhällsvetenskapen och till och med finns inbyggd i språket: Det är ingen skillnad på makt och maktmissbruk, makt är missbruk. Makt korrumperar inte, makt är korruption. Makt skapar definitivt inte kunskap och mening som Foucault-inspirerade teoretiker idag så gärna vill tro. Makt döljer kunskap och berövar livet på mening.

Men är inte makt också den dominerande principen i det samhälle som vi lever i? Något vi redan i tidig barndom tvingas förhålla oss till? I familjen, i skolan, och så småningom i arbetet? Jo, och däri ligger Fromms kritik. Samma makt, konkurrens och förtingligande som vi förfärar oss över när det tar sig extrema former, utgör också den industriella kapitalismens stomme, menar Fromm. Fromm var socialist, ändå hyste han stor tilltro till individens förmåga att göra skillnad. Det Fromm kallar kärlek, en moraliskt grundad och disciplinerad praktik, det vill säga något ganska annorlunda än vad vi vanligen förknippar med kärlek, är ett öppet val för alla som kan överbrygga om än inte utrota den existentiella ensamheten. För sin kärlekskonst och flera andra livsfilosofiska läror blev han kritiserad av forna Frankfurtkollegor som Theodor Adorno och Herbert Marcuse. Fromm moraliserade sa de, Fromm individualiserade, han lade en orimlig börda på den förtryckta individens axlar som i förlängningen legitimerade den rådande ordningen.

Man kan undra vad dessa kritiker skulle ha sagt om den monstruösa anpassningsapparat som den kliniska psykologin idag växt till? Och vilka var deras råd till den som i väntan på den stora revolutionen tvingas leva i underordning? Hos Fromm fanns en djup civilisationskritik som var och förblivit ytterst ovanlig bland praktiserande psykologer, men det som utmärker honom som kritisk teoretiker är just att han också riktade sig till dig, till ett du som inte vill integreras i maktsamhället, men som ändå lever i det och måste förhålla sig till det. Du som söker vägar mellan det positiva tänkandets navelskådning och cynismens förrädiska bekvämlighet, kommer hos Fromm att finna råd och mod för att leva ett missanpassat liv.